Revolutionstid?

På vår skola har vi en tydlig ambition att bygga en lärande organisation – en organisation med utrymme både för det som handlar om rutiner och vardagligt praktiskt arbete men också för det som innebär mer långsiktigt utvecklingsarbete och professionellt lärande. 

Vårt varför handlar om tankar kring lärande som grund för förändring och vi är övertygade om att för att kunna förändra och utveckla vår verksamhet och det praktiska görandet måste vi först förändra hur vi tänker om det vi ställs inför. Våra tankar måste möta andras och utmanas för att utvecklas. När det händer sker lärande och lärandet skapar i sin tur helt andra handlingsmöjligheter i vår komplexa vardag.

I vår organisation finns en tydlig struktur som till exempel innebär att lärarna var sjätte vecka stannar upp för att reflektera enskilt eller tillsammans med varandra. Vi vet nämligen att lärande måste få ta tid. Vi måste hinna stanna upp och tänka efter för att kunna fatta kloka beslut i den komplexa vardag där vi har vårt uppdrag. Vi måste hinna bolla våra tankar med varandra för att lära oss tillsammans och bli ett klokare och mer erfaret kollegium. Vi måste helt enkelt ta oss tid att fundera över det vi gör för att orka fortsätta med sånt som leder oss i rätt riktning och kanske ibland sluta med sånt som inte gör det. 

Var sjätte vecka, på onsdagar, är det alltså dags för reflektionstid i vår organisation. Förra onsdagen var det dags igen. Några dagar innan fick jag ett mejl från en av lärarna på skolan ”Hej, nästa vecka är det ju revolutionstid…” stod det. Jag fick läsa två gånger. Revolutionstid. Underbart!

Den enkla men lite tråkiga förklaringen är såklart autocorrect, men tänk om det inte varit så? Tänk om vi var sjätte vecka avsatte tid för revolution i skolan? Mejlet satte igång tankar hos mig om vad som i så fall skulle kunna hända. 

Tänk om vi skulle starta en revolution i betydelsen nydaning, omvälvning eller genomgripande förändring? En revolution i betydelsen ”med brett folkligt stöd” – alltså en genomgripande förändring med stöd hos oss som står för vardagsarbetet i skolan. En nydaning som tar sin utgångspunkt i verkligheten. En omvälvning som inte handlar om vilken plikt vi ska införa, vilka förbud vi ska ha eller vilka omdömen vi ska formulera.

En revolution som istället tar sin utgångspunkt i de viktiga formuleringar som redan finns i vår läroplan och som handlar om alla människors unika egenart, lust att lära och förutsättningar att lyckas. Som har fokus på relationen mellan oss människor oavsett om vi är barn eller vuxna men som tydligt betonar att ansvar vilar tyngst på oss vuxna. 

En revolution som har fokus på lärande och hur det går till. Som lyfter fram det vi vet om hur vi bäst skapar gynnsamma förutsättningar för personlig utveckling och välmående. Där dialogen är professionell och samtalen handlar om rätt saker. Där ledningen är målmedveten och kollektiv och där möjligheten att ta ansvar ger lust att påverka. Och där varje individ, liten som stor, känner sig välkommen, värdefull och viktig!

På vår skola har vi en tydlig ambition att bygga en lärande organisation – en organisation med utrymme för reflektion men kanske också för revolution när det behövs. För några dagar sedan fick jag ett mejl från en av lärarna på skolan ”Hej, nästa vecka är det ju revolutionstid…” stod det.

”Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter” (Lgr11)

Annonser