EHM – Elevhälsomötet: Vi kallar det modell

Det här är det tredje inlägget av fyra som fokuserar på EHM – elevhälsomötet som en främjande, förebyggande och lärande modell. Det första hittar du här och det andra här.

I det förra inlägget fokuserade vi på att EHM utgörs av ett ramverk eller en bärande konstruktion. Det är det här ramverket som gör EHM till den modell som det är tänkt att vara. En modell med syftet att åstadkomma ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, att få till ett tvärprofessionellt lärande, samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utifrån ett salutogent och relationellt perspektiv med systemteoretiska tankegångar. Men vad menar vi egentligen med att det är en modell?

 

EHM som modell

Vi har valt att kalla EHM en modell även om vi är medvetna om att begreppet kan föra  tankarna till något som är alltför styrande och statiskt och kanske till och med mekaniskt.  Här finns en risk att man får för sig att modellen i sig och ensamt kan leda till förändring och utveckling. I ett sådant tänk finns också risken att hamna i den så kallade strukturfällan.

Du förändrar ingenting genom att rita om lådorna i ditt organisationsdiagram. Förändringen ligger på en mycket konkret nivå, inte uppe i abstraktionens ljusblå moln.              (Ahrenfeldt, 2001, s 67).

Citatet ger oss en fingervisning om att inte ha en övertro till strukturer.  För den sakens skull betyder det inte att strukturer eller modeller inte är användbara som ett stöd för att åstadkomma en förändring. Men det är viktigt att komma ihåg – modellen i sig ger inte färdiga lösningar på unika problem, däremot är den ett verktyg i arbetet för att utveckla skolans förmåga att analysera specifika situationer.

Synonymer till ordet modell är bland annat förebild, exempel, mall och tankeschema vilket kan hjälpa oss att förstå tanken bakom ordet modell kopplat till elevhälsomötet. EHM blir, genom att fungera som exempel, förebild, mall eller tankeschema, ett verktyg i arbetet för att göra och tänka mer förebyggande och främjande och att få till förändring.  

Som vi tidigare har belyst kämpar många skolor med att hitta vägar till det förebyggande och främjande arbetet. Om det hade räckt med kunnig, kompetent och välvilligt inställd personal hade skolors elevhälsoarbete med största sannolikhet redan varit mer främjande och förebyggande. Men goda intentioner är inte tillräckligt utan behovet av förändring kvarstår.

EHM skiljer sig markant från traditionellt elevhälsoarbete. EHM som modell handlar om att göra på ett annat och nytt sätt och utmanar tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbetet. Att närma sig det förebyggande och främjande arbetet handlar därför inte bara om kompetens och god vilja eller om nya strukturer. Det handlar också om att vända på tanken och se på vad elevhälsoarbete innebär med andra glasögon. En modell kan vara precis det verktyg som behövs för att komma ifrån det åtgärdande arbetet och igång med ett arbete som mer handlar om att förebygga och främja där tanken om vad elevhälsoarbete innebär är uppdaterad.

 

EHM – ett dynamiskt verktyg

Utifrån teroin om Communities of Practice (Wenger, 2000) kan man se elevhälsomötet som ett socialt lärande system – det som ibland kallas praktikgemenskaper. Att åstadkomma lärande i dessa praktikgemenskaper kan vara en utmaning. Detta blir tydligt på elevhälsomötet där olika professioner, med olika yrkeskulturer, språk och perspektiv möts. Wengers teori synliggör hur just redskap och modeller kan stödja och underlätta lärande i dessa sammanhang.

EHM-modell.png

För att EHM som modell ska kunna bli en språngbräda som just stödjer och underlättar samverkan och tvärprofessionellt lärande krävs så klart mer än att föra in och följa modellens struktur som en manual. EHM som modell är, trots de givna ingredienserna, allt annat än statiskt. EHM är ett dynamiskt mötesforum som genomförs av människor. Det är vad och hur människorna gör och tänker som konkret spelar roll.

Mötesstrukturen, rollerna och verktyg som Tratten stöttar både det vi gör och vad vi tänker under mötets gång. Men det underlättar också om de personer som deltar på EHM har en gemensam förståelse för vad mötet syftar till med utgångspunkt i de grundläggande tankegångarna bakom modellen. Dessa tankegångar kan du läsa mer om i de tidigare inläggen. Att ha tillgång till personer som har eller utvecklar kompetens att leda en process, ett lärande under själva mötet med förståelse för hur till exempel mötesdelarna, faserna och  rollerna kan bidra i det lärandet gör att EHM kan bli ett dynamiskt verktyg snarare än en statisk struktur.

 

Att göra till sitt eget

EHM beskrivs som en främjande, förebyggande och lärande modell och skulle på så sätt kunna vara det redskap som många skolor behöver för att ta sig bort ifrån ett arbete som i alltför stor utsträckning är åtgärdande.   Men kan man verkligen applicera EHM rakt av i en annan verksamhet och följa modellen till punkt och pricka? Behöver man inte göra modellen till sin egen?

Ja, det fina med EHM är att själva mötesstrukturen, rollerna och verktygen som ingår, går att föra över precis som de är till olika verksamheter. Modellen blir anpassad till respektive verksamhet eftersom innehållet på mötet utgår från aktuell kontext och varje skolas eget nuläge. Trots den dynamik och följsamhet som finns i modellen behöver naturligtvis ändå  varje verksamhet få upplevelsen av att själva äga modellen. Att man tagit den till sig och gjort den till sin egen, precis så som vi hör att många skolor arbetar och resonerar. Men vilka områden är det då som varje verksamhet behöver göra till sitt eget och anpassa? Här är några exempel:

  • Hur EHM initieras och implementeras eftersom arbetet behöver utgå från aktuellt utgångsläge och de behov som finns i verksamheten.
  • Att grunda och verkligen på djupet få en förståelse för “varför” EHM kan ses som en främjande, förebyggande och lärande modell.
  • Hur förutsättningarna för EHM organiseras fram – Vilken tid ska användas? Vilka ska delta? Hur ska rollerna fördelas? Hur ofta ska mötena vara?
  • Vilken plats EHM kan ha i organisationen som helhet och som en del i de övergripande rutinerna för elevhälsoarbete och att stödja elevers utveckling mot målen.
  • Att “äga” kompetensen. EHM som modell är verktyget, men arbetet genomförs med mänsklig “hand”.

EHM innebär ju ett tillägg i skolans organisation. Samtidigt vet vi att det inte bara går att lägga till och lägga på mer och mer.  En viktig fråga blir därför också att fundera på om något annat kan och behöver tas bort för att EHM ska fungera och få effekt.

Konkreta redskap för att kunna arbeta främst förebyggande och främjande saknas på många håll. Men EHM – elevhälsomötet som modell är ett redskap i det här arbetet så varför uppfinna hjulet gång på gång?

Vi möter många skolor som provar EHM och vet att det inte är helt enkelt att komma igång och få till arbetet, även om det finns en samsyn och övertygelse om att det är här kan vara något bra. I arbetet med att utveckla elevhälsoarbetet dyker många frågeställningar upp. I nästa och sista inlägget i den här serien kommer vi att lyfta fram och resonera kring några av de vanligaste frågorna som brukar finnas. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/ Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

 

Referens

Ahrenfeldt, B. (2001). Förändring som tillstånd. Lund: Studentlitteratur.

Wenger, E. (2000). Communities of Practice and Social Learning Systems. Sage Publications, 7 (2), 225-246. doi: 10.1177/135050840072002

 

 

Annonser

EHM – elevhälsomötet: vad, hur och varför?

Det här är det andra inlägget av fyra där vi fokuserar på EHM – elevhälsomötet, en främjande, förebyggande och lärande modell. I det första inlägget skrev vi om vad som utgör den vägledande kompassen för EHM – själva kärnan och svaret på ”varför”. Tvärprofessionellt lärande och samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utgör ett nav i modellen. Det salutogena och relationella perspektivet tillsammans med systemteoretiska tankegångar är viktiga utgångspunkter. För att de här tankarna ska kunna dels vägleda och dels utgöra kärnan i EHM är förståelse för modellens bärande konstruktion eller det vi kallar ramverket för mötet avgörande.

Ramverket

Hur ser då detta ramverk ut? Vad är det som gör EHM till just EHM? Följande sju rubriker får utgöra en sammanfattning av det:

En mötesstruktur som säkerställer mötets riktning

EHM har en medveten mötesstruktur (nuläge, reflektion, fördjupning, planering och avslutning) som bygger på tre faser (beskriva, analysera & förstå samt planera hur). Alla mötesdelar är viktiga för att EHM ska kunna få planerad effekt.

Det handlar dels om mötets start – i ett nuläge – som skapar helt nya förutsättningar för mötets innehåll och riktning. Denna start bjuder på möjligheten att fokusera på både det som fungerar och det som inte fungerar och allt från individ till lärmiljö

Mötesstrukturen bidrar till progression under mötets gång – att nya insikter och ett nytt sätt att tänka tar form vilket i sin tur påverkar vårt görande och handlande. Lärande kan beskrivas som att få till en förflyttning i tänkandet, vilket underlättas när mötets faser blir vägledande i arbetet och när reflektion och analys blir viktiga inbyggda komponenter. Utan lärandet finns risken att vi alltför fort tar oss till att planera hur, utan att först ha skapat en tillräckligt bred grund för beslutsfattande. Den här gedigna och nyanserade grunden gör att vi kan ta vara på och använda oss av det tvärprofessionella perspektivet.

Mötets delar och faser blir viktiga verktyg i det förebyggande och främjande arbetet och för att få till en förflyttning i önskad riktning.

Tydliga roller för innehåll, struktur & process

EHM bygger på att alla närvarande har tydliga roller: ordförande, sekreterare, reflekterande team och deltagare. Rollerna skapar inte bara trygghet utan fyller också flera andra funktioner.

En av dessa funktioner är att bidra till mötet genom att tillföra innehåll i alla mötesdelar – allt ifrån beskrivningar till reflektioner och idéer om hur arbetet ska fortsätta efter mötet, beroende på vilken roll varje profession har. På det här sättet kommer det tvärprofessionella perspektivet fram och kan bidra både till en gemensam helhetsförståelse men också till ett lärande under mötets gång.

Den andra funktionen är att bidra till struktur och det är framför allt ordförande som axlar det ansvaret. Det handlar om att leda mötet genom mötesdelarna och faserna och se till att alla roller kommer till tals och används.

Den tredje viktiga funktionen är att bidra till och stötta mötets process. Återigen är det ordförande som har ett viktigt ansvar för detta, men även sekreterare och det reflekterande teamet. Det handlar om att få till förändring och förflyttning under mötets gång, det vill säga från individuell till gemensam förståelse, från individ- till gruppnivå och fokus på lärmiljöer, från åtgärdande till förebyggande och främjande och så vidare.

Starta i nuläget

EHM startar alltid i ett nuläge och genom det blir EHM ett redskap för att hantera alla de komplexa frågor och dilemman som uppstår i vardagsarbetet på en skola – i aktuell verksamhet. Nuläget kan ses som ett verktyg för att ta temperaturen på verksamheten, att systematiskt synliggöra var den befinner sig. Vi vet att skolan är fylld av både utmaningar, problem och glädjeämnen. De frågeställningar som uppstår kan handla om enskilda elever eller grupper av elever, om undervisningen och skolans lärmiljöer eller organisation. När vi tar vår utgångspunkt i ett nuläge kan alla dessa delar beskrivas och därmed ges möjlighet att bearbetas & hanteras.

Regelbundet och kontinuerligt

EHM genomförs på regelbunden basis oavsett status i verksamheten. Det här är viktigt och något som skiljer EHM ifrån en del andra modeller för samverkan mellan lärare och elevhälsa. Ingen behöver ta initiativ till mötet eller delta på mötet först efter att problem eller behov har uppstått. EHM genomförs och sker ändå, som en grundstruktur i verksamhetens organisation. Genom att regelbundet genomföra EHM skapas strukturerade rutiner för arbetet med elevers utveckling, lärande och hälsa i samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner. Resultatet blir ett lugn i organisationen och en tydlighet kring var och när arbetet sker, vem eller vilka som deltar samt varför. Regelbundenheten och kontinuiteten ökar möjligheten till det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, något man lätt kan missa om samarbete mellan lärare och elevhälsans professioner sker endast när problem har uppstått.

Tvärprofessionellt och gemensamt lärande

EHM syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och detta möjliggörs främst under mötesdelarna reflektion och fördjupning. Verktyget Tratten med en inbyggd analysfas bidrar till att det tvärprofessionella lärandet sätts i första rummet och blir möjligt. På det viset skiljer sig EHM från de möten som allt för fort hamnar i “hur” och snabba lösningar utan gemensamma och tvärprofessionella analyser. Möjligheten till reflektion och analys under mötets gång bidrar till att ett gemensamt lärande kan komma till stånd. Lärandet innebär ett skifte i både tanke och fokus. Det här betyder att mötet kan förflytta sig från nuläget, oavsett hur det sett ut, i en mer förebyggande och främjande riktning och med fokus på skolans lärmiljöer. En förskjutning från individuell till gemensam förståelse som är en grund för att nya insikter och handlingsalternativ.

Leder till förändring i vardagen

EHM leder vidare till ett konkret arbete eftersom EHM innehåller en mötesdel med syfte att få till en planering för görandet. Planeringen innehåller de insatser som förväntas bidra till förändring och utveckling i det fortsatta och praktiska arbetet som sker när mötet är slut. EHM är inte alltså inte ett pratmöte eller informationsmöte som inte leder någon vart utan ett verktyg för progression som ska resultera i förändringar i vardagspraktiken. Varje möte mynnar ut i en konkret planering för hur det fortsatta arbete ska genomföras. Planeringen utgår bland annat från fördjupningen. För att fånga upp alla de delar som blivit synliga och där det finns behov av fortsatt arbete behöver planeringen också utgå från både nuläge och reflektion.

Elevhälsa – för alla elever

EHM betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del i ett främjande och förebyggande arbete. EHM som rutin och forum med en tydlig mötesstruktur, roller och verktyg skapar förutsättningar att fokusera på det viktiga arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever. Det betyder att elevhälsans professioner och lärare ges möjlighet att arbeta tillsammans även kring det vi kallar ledning och stimulans. Elevhälsans arbete kopplas genom EHM därför inte enbart till arbetet med stödinsatser på individnivå – det som handlar om extra anpassningar och särskilt stöd.

Summering

Ovanstående – det vi kallar ramverk – är de delar som vi ser som avgörande för att EHM ska kunna bli ett kraftfullt verktyg i det förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet.

Till er som redan har provat EHM men ännu inte lyckats “få till” arbetet fullt ut så kan det vara värt att stämma av ert arbete mot detta ramverk. Att använda delarna som avstämningspunkter och underlag för diskussion för att sedan kunna skruva på och justera det arbete som redan pågår. Till er som ännu inte har provat men är nyfikna och sugna, kanske kan ni använda dessa tankar tillsammans med boken (som ni hittar här) för att planera hur ni praktiskt, organisatoriskt och innehållsligt kan gå vidare?

Vår förhoppning är att vi genom dessa två första inlägg lyckats tydliggöra att EHM har både en tydlig kärna, som en vägledande kompass, men också ett ramverk – som en bärande konstruktion som innebär att vissa saker behöver finnas “på plats” för att det ska kunna kallas EHM. Men vad innebär det här egentligen och varför kallar vi EHM en modell? Ja, det kommer nästa inlägg att handla om. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

 

EHM – elevhälsomötet: Att både tänka och göra nytt

Tidigare i år publicerade vi, Anna, Ida och Maria, ett gemensamt blogginlägg där vi skrev om elevhälsans utvecklingsarbete utifrån forskarantologin Elevhälsoarbete under utveckling, utgiven av SPSM. Vi avslutade det inlägget med ett löfte om att under hösten publicera en serie gemensamma blogginlägg som skulle beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Och nu är det dags.  I detta inlägg och i ytterligare tre inlägg tänker vi utveckla några tankegångar för att ge stöd till dig/er som är nyfikna på och intresserade av EHM eller till dig/er som vill utveckla ett redan pågående arbete. Förhoppningen är att inläggen ska kunna bidra i arbetet så att EHM kan nå sin fulla potential som en främjande, förebyggande och lärande modell i organisationen.

Att skolors elevhälsoarbete främst ska fokusera på det som främjar hälsa, utveckling och lärande är något som de flesta skolledare, personal inom elevhälsa och lärare känner till och skriver under på. Samtidigt vet vi att det är en stor utmaning att flytta fokus från det åtgärdande arbetet till ett mer förebyggande och främjande. I augusti i år släppte SKL rapporten Nuläge och utmaningar i elevhälsan 2018 som bekräftar att det här är en verkligt svår uppgift för skolor.

Att hitta vägar för att möjliggöra det förebyggande och främjande arbetet i praktiken är därför något som många skolor arbetar flitigt med. Vår bok EHM – elevhälsomötet –  en främjande, förebyggande och lärande modell har nu funnits ute på marknaden en tid.  Vi märker tydligt att behovet och önskan att lyckas med att förändra och förflytta fokus i elevhälsoarbetet med stöd i EHM har varit och är stort. Arbetet med EHM – elevhälsomöten sprider sig alltså runt om i landet men frågan är vad som är kärnan bakom och i dessa elevhälsomöten? Hur kan EHM bidra till att elevhälsoarbetet blir ett tillsammansarbete på den pedagogiska arenan där gapet mellan lärare och elevhälsans professioner minskas. Och hur hänger EHM ihop med framgångsrika strategier för förebyggande och hälsofrämjande arbete?

Faktorer som bidrar till framgång

Att släppa taget om det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer förebyggande och främjande handlar om att tänka i andra banor än tidigare när det gäller vad elevhälsoarbete egentligen innebär och handlar om. Med andra ord handlar det om att få till en synvända som kan rucka på och ställa det vi tidigare har tänkt och gjort på ända. En förändring som inte bara behöver ske på ett abstrakt plan utan även konkret, vilket innebär att det är handlandet som måste förändras  för att att åstadkomma ett nytt resultat.

I SPSM skrift Elevhälsoarbete under utveckling, som vi nämnde inledningsvis, presenteras forskning som har betydelse för ett nytt förändrat elevhälsoarbete. Det handlar om hur pedagogik och specialpedagogik, tvärprofessionella kompetenser, rektors roll och organisationsstrukturer kan påverka riktning och fokus för skolans elevhälsoarbete.

I antologin lyfts ett antal strategier fram. Strategier som kännetecknar arbetet på skolor som lyckats med att få till ett förebyggande och främjande fokus i sitt elevhälsoarbete. Dessa framgångsstrategier handlar om att:

  1. lärare och pedagoger, även fritidspedagoger, medverkar vid  elevhälsoteamsmötena.
  2. allas röster är viktiga, det vill säga, varje deltagare uttalar sig utifrån sin expertroll och  kompetens.
  3. teamets deltagare har fokus på det positiva, på möjligheter istället för på det negativa, på hinder.
  4. det finns en samsyn och samverkan mellan pedagoger och elevhälsopersonal.
  5. det åtgärdande arbetet fokuserar på pedagogernas ansvar och strategier istället för på elevens tillkortakommanden.
  6. skolan och EHT använder hela skoldagen i ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, det vill säga, rasterna och fritids ses också som viktiga arenor.
  7. i sista hand diskuteras den enskilde eleven (s.25).

För att lyckas med att genomföra ett elevhälsoarbete utifrån de här strategierna kan skolor alltså behöva både tänka och göra annorlunda än tidigare. Det handlar t ex om att involvera den pedagogiska personalen på möten tillsammans med elevhälsan. Något som nu börjar bli vanligare och vanligare, men som tidigare inte varit särskilt vanligt förekommande. Att rikta ett större fokus mot kontext och lärmiljö utifrån ett relationellt perspektiv är ytterligare ett exempel på en sådan förändring i både tänkande och görande som vi behöver få till.

För att elevhälsoarbete i första hand ska kunna handla om främjande och förebyggande arbete kan därför vårt traditionella sätt att se på arbetet behöva förändras. Det handlar om vem som gör vad, vart vi riktar vårt fokus, hur det ska gå till, när det ska ske, vem det involverar och så vidare. Att förändra är lättare sagt än gjort. Därför behöver vi se det som en långsiktigt process – och en process som kan underlättas med hjälp av verktyg. Det är här EHM kommer in.

Vägledande kompass

EHM utvecklades i syfte att få till ett förebyggande och främjande arbete som kunde påverka och ge resultat i det pedagogiska vardagsarbetet . Ord som samverkan, lärare & elevhälsa, tillsammans, lärande och tvärprofessionellt utgör ledord. Dessa begrepp tillsammans med det salutogena och relationella perspektivet, systemteori och teorier om lärande som grund för förändring kan sägas vara basen, syftet och själva kärnan i EHM. Denna kärna pekar på att elevhälsoarbete är något annat än enbart elevhälsans ansvar och att tidigare traditioner av ett individuellt bristfokus inte är aktuellt. Nyckelorden signalerar också att elevhälsoarbete handlar om lärprocesser utifrån olika perspektiv snarare än att enbart handla om att fatta snabba beslut om “hur”.

EHM utmanar därför tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbete genom att bland annat skilja sig från ett traditionellt elevhälsoarbete där EHT-mötet ofta spelat en central roll. Vi vill betona att EHM handlar om att börja se på elevhälsoarbete med andra glasögon. För att den positiva effekten med EHM ska bli så stor som möjligt handlar det många gånger om att våga ta klivet och släppa taget om en del gammalt – både tänkande och praktiskt görande.

Ramverket

Den här kärnan fungerade som en vägledande kompass när vi organiserade fram ett nytt sätt att arbeta med elevhälsa och som resulterade i EHM. Modellen kan ses både som en rutin och ett verktyg men också som ett forum för det gemensamma arbetet med elevhälsofrågor. För att få till “kärnan” i praktiken, så att de vackra orden inte stannar vid retorik, är EHM uppbyggt på ett specifikt sätt som vi väljer att kalla ramverk. De viktiga delarna i denna bärande konstruktion är att EHM

  • har en tydlig mötesstruktur som säkerställer mötets riktning
  • bygger på att alla närvarande har tydliga roller
  • startar i ett nuläge
  • genomförs på regelbunden basis
  • syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt och gemensamt lärande
  • leder vidare
  • betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del

De här delarna kan sägas vara de som bär modellen, som ger den kraft och som får EHM att fungera så som det är tänkt.

I nästa inlägg fördjupar vi oss i respektive del i ramverket ovan för att förtydliga innebörden. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

Om du är nyfiken på grunderna i EHM rekommenderar vi boken som du hittar här.


/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

 

En forskarantologi om elevhälsa – YES!

Vi (Maria, Anna och Ida) har precis läst SPSM:s nya forskarantologi (2018) där Eva Hjörne, Ingrid Hylander, Monika Törnsén och Pia Skott medverkar. Antologin syftar till att bidra till ny kunskap om hur rektor och elevhälsoteam kan arbeta med elevhälsans förändrade uppdrag och är ett led i ett långsiktigt arbete där målet är att stödja skolor i det mer förebyggande och hälsofrämjande arbetet.  productimage.png

Elevhälsoarbete handlar ju om att systematiskt utveckla skolans förmåga att möta elevers olika och specifika behov…så att alla elever får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt – både vad gäller hälsa och måluppfyllelse. För att detta ska kunna bli möjligt lyfter SPSM fram en lärande process som handlar om att utveckla strukturer för undersökande och kunskapsbildande cykler. Likaså lyfts det viktiga arbetet för att utveckla ett professionellt lärande över tid fram.

För att få till det här lärandet erbjuder SPSM den nätbaserade kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning. Antologin bygger i sin tur på dokumentation från skolor som deltagit i denna kurs som de fyra forskarna har undersökt för att se hur kursen kan bidra i lärprocessen kring att utveckla elevhälsokompetens. Antologin innehåller också en koppling till tidigare tillgänglig forskning om elevhälsa, bland annat den som Hjörne, Hylander, Törnsén och Skott själva bidragit till. Eftersom elevhälsoarbete är ett av våra intresseområden kastade vi oss givetvis över den här antologin så fort den landat i brevlådan (den finns även att ladda ner som pdf ) och säger YES till denna skrift. Allt stöd som finns att få till skolor för att få till det mer förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet behövs!

De fyra forskarna bidrar med var sitt kapitel i antologin utifrån olika perspektiv. Eva Hjörne fokuserar på hur elevhälsans professioner kan samverka med pedagoger och annan skolpersonal för att utveckla främjande lärmiljöer. Ingrid Hylander utgår från det tvärprofessionella perspektivet på elevhälsoarbete, Monika Törnsén belyser rektors ledarskap i förhållande till att utveckla elevhälsans arbete och Pia Skott belyser området organisering av elevhälsa.

Vi har förstått att kursen som SPSM erbjuder är väldigt populär, och det kan vi mycket väl förstå eftersom behovet av att utveckla elevhälsoarbete är stort på de flesta håll.  Men vad är det då deltagarna förväntar sig och behöver? Det har Hjörne undersökt och behovet och förväntningarna kan sammanställas i följande punkter:

  • Att få verktyg för att kunna arbeta mer förebyggande och främjande.
  • Att rollerna inom elevhälsan ska bli tydligare.
  •  Att hitta rutiner för EHT-arbetet.
  •  Att få en samsyn och samverkan runt elevhälsan.
  •  Att elevhälsoarbetet ska bli mer effektivt (s. 25-26).

Förväntningarna stämmer ganska väl med de sju olika moment som kursen bygger på där deltagarna till exempel får fördjupa sig i riktlinjer för elevhälsans arbete, reflektera kring roller samt se över skolans strukturer.

Forskarnas slutsatser handlar om att kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning kan ge skolor en skjuts i arbetet med att utveckla elevhälsa och höja elevhälsokompetensen. Bland annat lyfter Hylander fram hur kursens upplägg kan hjälpa team att gå från att vara flerprofessionella till att närma sig ett mer interprofessionellt arbete där uppdraget är gemensamt utan att varje profession ger avkall på sin kompetens och roll. Hjörne synliggör att deltagandet i kursen genererar många nya kreativa tankar och idéer men att det ”…verkar finnas ett glapp mellan vilka insikter teamen har gjort under kursens gång och vilka strategier eller modeller de konkret kom att använd sig av för att nå målet med en förebyggande och hälsofrämjande skola” (s. 39).

Kursen sätter fokus på och bidrar till utvecklingsarbete, men att utveckla elevhälsa innebär utmaningar. Något som löper som en röd tråd genom hela antologin, i alla fyra kapitel, är utmaningen som handlar om hur elevhälsouppdraget ska kunna bli en integrerad del av skolans kärnverksamhetlärandeuppdraget, det vill säga att lyckas koppla samman elevhälsan och den pedagogiska verksamheten.  Frågan om hur elevhälsans professioner och lärare ska kunna närma sig varandra i praktiken är central.

I antologin uttrycks detta behov på olika sätt flertalet gånger, både av forskarna själva och i citat från deltagare i kursen. Här lyfter vi några exempel ur antologin:

Stärka bandet mellan elevhälsan och den pedagogiska verksamheten.

Samarbetet inom EHT men också mellan EHT och lärarna ska utökas och förbättras.

Få bort vi-och-dom-tänk  mellan pedagoger och EHT.

Att se elevhälsoarbetet som ett tillsammansarbete.

Se elevhälsan som något som inkluderar lärande och undervisning.

Lärande och hälsa behöver gå hand i hand med varandra för att uppnå välbefinnande och måluppfyllelse hos eleverna.

EHT behöver samverka med pedagoger för att uppnå målet.

Omvandla medvetenheten om att samverkan med lärare behövs till praktik.

Det handlar om att lära och arbeta tillsammans för elevens bästa.

Hjörne skriver att det ”…verkar som om att EHT och elevhälsan ses som en verksamhet skild från övrig verksamhet på skolan, precis som det oftast har varit. Det vill säga, EHT är en verksamhet som består av vissa yrkesprofessioner och de har sina EHT-möten. Den pedagogiska verksamheten, där lärare, fritidspedagoger och andra ingår, är en annan verksamhet.” (s.41)

Skriftens namn är Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi och ger en fingervisning om att elevhälsoarbete inte utvecklas i en handvändning. Det är en process som tar tid eller som Skott skriver  “det tar tid att bygga upp en högkvalitativ elevhälsa” (s. 121).

Kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning verkar vara värdefullt bidrag på vägen i skolors arbete för att uppnå skollagens intentioner om en samlad elevhälsa där elevhälsoarbetet blir ett gemensamt ansvar.  Men arbetet behöver fortsätta och är på intet sätt klart efter genomgången kurs. Hjörne föreslår till exempel en fortsättningskurs där fokus är på hur idéer omsätts i praktik. Törnsén är inne på att det inte räcker med att elevhälsans professioner utvecklas. Om skolans elevhälsokompetens ska höjas måste hela skolans personal involveras så att ”…gapet mellan elevhälsan och den pedagogiska personalen kan minskas” (s. 93).

Vår reflektion är att kursen som SPSM erbjuder är klockren som ett led i att utveckla och höja elevhälsokompetensen. Skolor behöver avsätta tid till detta om utveckling ska bli möjlig. Det är också nödvändigt att fördjupa sig i och hitta en samsyn kring styrdokumentens riktning för elevhälsoarbete och vägledande begrepp, diskutera roller och strukturer för elevhälsans arbete. Men som de fyra forskarna signalerar – det behövs mer.

Vår avslutande reflektion kring detta är att det viktigaste för att få till en förändring och ett närmande mellan elevhälsouppdraget och lärandeuppdraget är att släppa taget om idén som Hjörne visar på fortfarande existerar – elevhälsoarbete och pedagogiskt arbete som två olika spår. Vi måste börja se elevhälsans arbete och det pedagogiska arbetet som ett tillsammansarbete och som ett gemensamt uppdrag. Hylander lyfter fram att ett sådant arbete behöver utgå från samtal och förhandling, mer än bara förankring av vad elevhälsoteamet redan kommit fram till. Genom det första, samtal och förhandling, möjliggörs en höjning och förbättring av hela skolans elevhälsokompetens.

För att lyckas i ett sådant arbete som både Hjörne och Hylander skriver om, behöver vi ”designa organisationen eller designa om organisationen” (s. 93). Törnsén menar att detta görs genom strukturella åtgärder, exempelvis gemensamma möten och möjlighet att samverka i skolans dagliga praktik där gemensamt fokus är på undervisnings-relaterade frågor.  Ett sätt att strukturera eller designa om är ju att förändra rutiner och mötesforum. Och det  var ju precis så som EHM – en främjande, förebyggande och lärande modell växte fram som ett svar på att få till skollagens intentioner om elevhälsoarbete som ett tillsammansarbete och gemensamt uppdrag. Flera skolor har redan anammat och satt igång med EHM i sitt förbättringsarbete, andra skolor tilltalas men behöver förstå och bearbeta hur ett sådant sätt att vända på tanken och arbeta kan passa in i befintligt arbete. Men det finns också skolor där EHM än så länge är ett allt för stort steg att ta. Allt beror ju på var skolan befinner sig i sin utvecklingsprocess. Men oavsett var skolor befinner sig behöver nästa steg helt klart tas!

Under hösten kommer vi att publicera en serie gemensamma blogginlägg som på ett vardagsnära sätt kommer beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Ett sätt att komma vidare med fokus på hur goda tankar och ideer kan omsättas i praktiken, precis som Hjörne efterfrågar. Vi kommer bland annat att lyfta fram och belysa vad EHM är – och inte är, hur EHM kan bidra till att det gap mellan lärare och elevhälsans professioner, som Törnsén nämner, kan minska och hur de sju strategier som enligt Hjörne visat sig vara framgångsrika för elevhälsans förebyggande och hälsofrämjande arbete finns inbyggda i EHM. Vi ser tydligt hur SPSM:s utbildning och de erfarenheter men också fortsatta utvecklingsbehov som lyfts fram utifrån den kan flätas samman med EHM. Genom att utveckla skolans elevhälsoarbete kan tilliten mellan oss vuxna men också mellan elever och vuxna öka och tillsammans kan vi göra den synvända som behövs för att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever.

Fram till dess önskar vi en härlig sommar!

Maria Kempe Olsson              Ida Necovski               Anna Bengtsson 

 

 

Känslan av att byta sammanhang

En solig junidag kommer telefonsamtalet. En intervju bokas mot slutet av veckan och jag drabbas av insikten att det snart kan vara dags. Jag ska byta sammanhang. Efter sex läsår på Bergsjöskolan har det blivit dags att gå vidare. Jag kan inte säga att jag är klar, att uppdraget är färdigt, avslutat – men det är dags. Många olika delar påverkar mitt val men tre tankar blir till slut de som dominerar.

Den första handlar om att det på Bergsjöskolan nu finns en stabilitet i den organisation som jag, tillsammans med övriga på skolan, arbetat för att bygga upp. Den bärs nu av tillräckligt många för att kunna leva vidare med en annan ledare. Jag är medveten om att det inte är självklart men det ÄR möjligt att ta vid och fortsätta utvecklingen. Det finns många som bär tillsammans. Det har landat. Jag är inte ensam bärare av skolans struktur, vision och kultur. Det kommer att kunna leva vidare utan mig och det gör tanken på att söka sig vidare möjlig.

 En andra tanke som snurrar i mitt huvud kan formuleras som en insikt om att det är ok att lämna något bra. Jag måste inte leta fel eller formulera vad som brister för att motivera att jag lämnar. Det är dags helt enkelt. Dessa tankar gör att jag istället formulerar vad jag vill till.

En lärande organisation är vad vi byggt upp tillsammans på Bergsjöskolan. Nu ser jag min möjlighet att själv få tillhöra den strukturen som rektor. Det är den tredje och kanske mest framträdande tanken som jag grundar mitt val på. Att få ledas på samma sätt som jag försökt leda min skola – det är längtan efter det sammanhanget som till slut avgör mitt val.

Så går en sommar och när vi ses igen i augusti är det för att avsluta våra år tillsammans. Det känns overkligt. Bara känslan av att börja läsåret med att avsluta är surrealistisk. Att avsluta och samtidigt ge energi åt det fortsatta arbetet för dem som ska ta det vidare är en utmaning och balansgång av stora mått. Jag är tacksam över de kloka personer jag fått möjlighet att bolla denna balansgång med. Jag förstår att precis som de senaste årens arbete får detta bli något vi gör tillsammans. Det är inte bara jag som ska avsluta. Det är vi.

Det blir en fantastisk tid! Allt det fina som är Bergsjöskolan glittrar lite extra under dessa månader. Det är mycket känslor, samtal, skratt och tårar. Och jag njuter. Lagrar minnen och positiv energi. Många gånger överväldigas jag av känslor och fortfarande några månader senare kan jag inte riktigt förstå vad jag fick vara med om.

Vi samtalar om vår gemensamma resa. Var var vi då för sex år sedan? Var är vi nu? Och hur tog vi oss egentligen hit? Vi får syn på våra framsteg och inte minst blir det tydligt vad vi betytt för varandra. Vi ser också vad som är kvar att göra. Vi sätter upp mål för läsåret och identifierar utvecklingsområden för att främja fortsatt utveckling trots rektorsbyte. Vi är nämligen pålästa. Vi vet vilka risker ett rektorsbyte innebär och tillsammans gör vi allt vi kan för att förebygga.

Den oro som fanns i augusti byts sakta men säkert ut mot ansvar, vilja att påverka och en tro på att det är möjligt att hålla i. Delaktighet. Jag har många gånger under årens lopp känt en oerhörd stolthet som rektor på Bergsjöskolan. Många gånger. Men detta slår allt. Att se mina medarbetares engagemang och gemenskap i den här situationen slår allt. De tar över. Under de veckor arbetet pågår tar de stegvis över. Vissa dagar tänker jag att det måste synas. Det måste synas i rummet hur ansvaret för helheten flyttas allt mer från mig och landar hos de som ska vara kvar. Det kommer att bli bra det här.

De sista två veckorna är fulla av avsked. Vårdnadshavare, medarbetare, kollegor och det allra svåraste – eleverna. Under några dagar går jag runt i klasserna och kramas. Varje gång jag lämnar ett klassrum får jag stanna upp och ta några djupa andetag utanför dörren. Otroligt känslosamt men också helt nödvändigt. Dessa fantastiska elever. Att lämna dem är egentligen inte möjligt. Vi ska ses igen säger vi. Vi har varit viktiga för varandra och det släpper man inte bara.

I den känslan lämnar jag Bergsjöskolan. Med alla värmande, generösa ord ringade i öronen och med övertygelsen om att vad som än händer framöver så är det vi uppnått hittills, här och nu, något stort. Vad som än händer så har vi tagit oss hit. Det vi har lyckats uppnå tillsammans kan varken tid eller avstånd ta ifrån oss. Det kommer att bära vidare.

I den känslan kommer jag också till min nya skola, mitt nya sammanhang – Kastellegårdsskolan i Kungälv. Det är här jag ska börja om, mitt i någonting som redan pågår – en utmaning och balansgång av stora mått. Jag förstår att jag måste se till att detta blir någonting vi gör tillsammans. Det är inte bara jag som ska börja om. Det är vi.

Det är oerhört spännande att lära känna en organisation och de människor som ingår i den. Jag vill förstå skolans struktur, vision och kultur. Jag vill förklara att jag vet vilka risker ett rektorsbyte innebär och jag vill ta reda på vad de har lyckats uppnå. Jag vill lyssna in vad de vill bära vidare och vilka utvecklingsområden de identifierat. Jag vill att vi ska bli viktiga för varandra så att vi tillsammans kan ta ansvar för helheten och bära Kastellegårdsskolan vidare. Därför besöker jag under de första veckorna, så ofta jag kan, olika delar av skolan där eleverna befinner sig och ställer frågor om deras skola. Därför har jag konsekvent tre punkter med i mina inledande samtal med lärarna – Vad är det bästa med vår skola – vad ska vi arbeta för att behålla? Beskriv vad vi skulle behöva hjälpas åt att utveckla. Vilka är dina förväntningar på mig som rektor?

Snart är det dags för mig att sammanfatta mina två första månader. Att samtala om var vi är nu, vilka mål vi ska ha och vad vi vill uppnå. Jag ser fram emot att få berätta för vuxna och elever hur det var att komma ny till vår skola, hur välkommen och omhändertagen jag känt mig, vad jag fått syn på och mina tankar om hur vi kan ta nästa steg tillsammans. Den kompetens, det engagemang och den vilja att vara med och påverka jag redan märkt av gör mig både stolt och förväntansfull. Det kommer att bli bra det här.

 

 

 

 

 

Varför slåss de inte på loven?

”Varför slåss de inte på loven?!” Frågan mötte mig en av de första skoldagarna efter ett lov för ett tag sedan. En av lärarna i förskoleklassen skickade vidare sin reflektion till mig när vi möttes i korridoren. Hon hade, som vanligt, arbetat på fritids under lovet och nu snurrade frågan i hennes huvud. De namn som hon nämnde tillhör elever som allt för ofta är inblandade i de konflikter som förekommer under skoldagarna. Elever som utmanar oss vuxna alldeles särskilt och vars frustration många gånger tar sig fysiskt uttryck. Nu hade de fungerat alldeles utmärkt på lovfritids. Igen.

Det hade tagit några dagar, sa hon, men sedan hade frågan dykt upp i hennes huvud och ville inte försvinna. Vad är det som gör att de fysiska konflikterna är färre under loven än andra veckor även om samma barn finns i verksamheten? Hon var uppfylld av frågan och ville så gärna komma fram till ett svar. Ett svar som vi kunde ta med oss och använda för att minska antalet fysiska konflikter på vår skola. I ett sammanhang som vårt, där avsaknaden av ett gemensamt språk ofta leder till missförstånd och svårigheter att lösa konflikter genom att prata med varandra, blir konflikterna ofta fysiska. Nu hade hon fått syn på att det inte alltid behövde bli så. Nu fanns det plötsligt något annat som kunde bli möjligt. Hennes övertygelse om att vi måste förändra något var oerhört inspirerande.

”Vad är det vi vuxna gör?” Efter en stunds resonerande kunde jag urskilja nästa fråga. Tankarna handlade om att vi vuxna kan påverka. Det vi vuxna gör kan påverka elevernas agerande. Tänk då om det vi gör bidrar till att eleverna hamnar i konflikt med varandra? Tänk om det finns situationer under skoldagen som bidrar till att eleverna slåss? Tänk om lärmiljön triggar de fysiska konflikterna? Tänk om det vi vuxna gör ökar elevernas benägenhet att hamna i konflikt med varandra när allt vi vill är precis det motsatta? Och tänk om det faktiskt går att göra på ett annat sätt?

Då och då har frågan dykt upp i mitt huvud sedan den där dagen. ”Varför slåss de inte på loven? ” Jag har ibland också uttalat den högt i olika sammanhang och fått en del svar levererade. ”Jo, men det är klart.  När eleverna själva får välja vad de vill göra ,som på lovfritids, så är det ju lättare att hålla sams,” säger någon. Eller ”Jamen, på lovfritids gör de ju bara roliga saker. Klart det inte blir konflikter där!”

Ok. Så då vet vi två sätt att minska konflikter mellan elever. Använder vi oss av dem i skolan? Att få vara delaktig i planeringen av innehåll och arbetssätt minskar konflikter. Om eleverna upplever det de gör som roligt eller meningsfullt så slåss de inte. Kan det vara så lätt? Ja, kanske. Det är iallafall värt ett försök, eller hur?

”På fritids måste ju inte alla elever in och ut precis på samma gång. Då minskar konflikterna i tex kapprummen” är en annan kommentar eller att ”Barnen kan ju i större utsträckning själva välja i vilket rum de vill vara och om de vill vara ute eller inne till exempel” Igen. Använder vi oss av detta i skolan? Förklaringar till varför det är färre fysiska konflikter på loven borde ju kunna vara fungerande metoder för att minska konflikterna mellan elever under skoltid. Kan det verkligen vara så lätt?

Jag är övertygad om att vi i alla fall måste börja fundera över det vi ser. När en fråga som ”Varför slåss de inte på loven?” dyker upp i huvudet på oss måste vi ta oss tid att fundera tillsammans. Vi måste våga utmana våra tankar. Vi måste börja tänka på ett annat sätt.

För mig har frågan inte i första hand kommit att handla om en skillnad mellan skola och fritids utan om vad som gör att elever, och alla vi andra, ibland får förutsättningar att hantera de situationer vi hamnar i på ett bra sätt och ibland inte. Vad är det som gör att skolan misslyckas med att ge en del elever förutsättningar att klara av en hel skoldag utan att hamna i fysiska konflikter?

Frågan väcker också tankar hos mig om vikten av att få syn på det som fungerar. Det som är möjligt. När vi synliggjort det kan vi också börja fundera över varför. Vad är det som gör att det fungerar när det fungerar? Det blir en mycket mer positiv spiral att hämta kraft ur.

Den handlar också om att vi behöver vara beredda att förändra oss själva och vår verksamhet när det behövs. Kanske gör vi faktiskt något som leder oss i fel riktning? Kanske finns det bättre sätt att göra på? Vi måste hitta kraften att sluta göra det som vi ser inte fungerar för att kunna göra mer av det vi ser fungerar.

Sist men inte minst borde frågan ställas till eleverna, omformuleras till ”Varför klarar ni ibland att inte slåss?” Jag är iallafall nyfiken på svaret på den frågan.

Nu har vi på vår skola precis som på alla andra skolor i Sverige samlats igen för att ta oss an vårterminen 2017 och jag önskar att vi under den här terminen kommer ett steg närmare en skola där vi vuxna tillsammans kan forma en lärmiljö där alla elever får förutsättningar att klara av skoldagen utan fysiska konflikter.

Vad gör en rektor hela dagarna?

may-your-choices-reflect-your-hopes-not-your-fears

Att vara modig. I vår tid ställs saker, åsikter och handlingar allt mer på sin spets och de tillfällen då vi måste vara modiga blir med all säkerhet fler och fler. Vi måste ta ställning och stå för våra värderingar. Låta våra värderingar bli tydliga i våra handlingar. Låta våra handlingar reflektera vårt hopp och inte vår rädsla precis som Nelson Mandela en gång uttryckt.

Skolsmedjan är en samling modiga personer som på olika sätt vill bidra till skolutveckling i Sverige och ett av deras senaste engagemang handlar om att lyfta fram olika rektorers arbete runt om i vårt land. Smedjan vill synliggöra och sprida kunskap om strategier för lärande organisation, kollegialt lärande med elevers lärande i fokus och där värdegrund, skolkultur och likvärdig skola genomsyrar ”vad” och ”hur”. Deras arbete tar sig många uttryck och den här gången ställdes frågor till rektorer utifrån vardagsarbete, dilemman, utamaningar och glädjeämnen. Vad gör en rektor hela dagarna? Hur komplext kan det egentligen vara att leda en skola och vilka arbetsuppgifter eller situationer hissas och dissas?  Vi uppmanades också att lägga Jante åt sidan och lyfta fram det vi är stolta över i vår verksamhet.

Jag är en av de rektorer som fått möjlighet att bidra och jag önskar att mitt blogginlägg som du kan läsa här, på många sätt ska spegla det hopp istället för den rädsla jag känner inför framtiden. Jag är övertygad om att det går att förändra, att göra skillnad. Envist försöker jag hålla kvar fokus på det som trots allt fungerar, på det som jag kan påverka och på det som kan bli möjligt.

Tillsammans gör vi varandra modiga!